Helt ärligt, jag älskar ganska fullspäckade semesterprogram. Men med små barn i sällskapet måste man vara flexibel. Och tålmodig. Så här gick det när jag körde från öst till väst på Greklands största ö Kreta – med en treåring i baksätet.

Text: Lén Kongerud
Foto: Lén Kongerud & Ving
Publicerat: 4 augusti 2025

Det var onekligen med en viss nervositet jag bokade hyrbilen. Det är inte helt lätt med en okänd bil, okända vägar och okända trafikregler. Men bilen var bra (med utmärkt luftkonditionering – ett måste), vägarna var ganska okej och de lokala, inofficiella trafikreglerna lärde jag mig efterhand. Visste du till exempel att det är vanligt att man måste lägga sig ända ute på vägrenen för att släppa fram dem som vill köra om, även om vägen egentligen bara har ett körfält? Inte jag heller.

Vi startade i Makrigialos, längst österut på Kreta. Med egen bilbarnstol, Kreta-kartan offline i Google Maps och en välfylld kylväska satte vi kurs västerut. I baksätet satt en glad treåring och en sambo redo att dela ut kex, småprata och sätta på Lollo & Bernie-sånger vid behov. Jag har turen att ha ett barn som sällan blir åksjukt, men småvägarna på Kreta är rena Trollstigen, så en spypåse eller två kan vara bra att ha i reserv.

Vi hade en plan. Grovt skissad. Men den fick justeras redan första dagen, när vi insåg att ett lunchstopp innebar att köra rakt in i storstadsrusningen i Heraklion utan någon plan för exakt var vi skulle stanna. Det blev några omvägar, men vi hittade ett lunchcafé och, inte minst, ett jättestort stormarknad där vi köpte glass och några nya, spännande leksaker som gjorde bilresan mindre långtråkig för baksätesduon.

Färden gick vidare från Heraklion till den pyttelilla byn Neo Chorio, och efter 234 kilometer var alla ganska redo att parkera bilen för dagen. En sak jag vet om att åka på bilutflykt med barn är att det är dumt att vara alltför ambitiös med hur långt man klarar att köra på en dag. Det är bäst att sluta medan leken är god.

Neo Chorio är ett sådant ställe du hade kört rakt förbi om du inte visste att det fanns. Vi svängde av motorvägen och in på en pytteliten, dammig landsväg, dubbelkollade Google Maps, och där – bland olivträd, syrsor och bergskammar – övernattade vi hos några vänner som hade hyrt ett hus med trevlig uteplats och pool. En perfekt plats för en paus.

Nästa dag körde vi vidare västerut till Chania, Kretas kanske mest fotogeniska by – i alla fall gamla stan. Det var en kort och behaglig körsträcka, och väl framme åt vi souvlaki i en trång gränd under blommande bougainvillea. Vi insåg snabbt att det var omöjligt att hinna tillbaka till hotellet i tid för läggdags. Så vi lät bli, och jag fruktade det värsta – men resultatet blev en glad och nöjd treåring som hoppade och dansade längs hamnpromenaden i solnedgången.

Ett bra tips är att välja ett barnvänligt hotell även om ni bara ska vara där en natt eller två. Få saker slår att ha allt alldeles nära: pool, lekplats med skugga, strand, en bra hotellrestaurang och i vårt fall – ett apotek vägg i vägg (som vi lyckligtvis inte behövde).

Vi hade stora planer på att köra från Chania vidare sydost till den legendariska stranden Elafonissi, men det lockade faktiskt så lite att tillbringa ännu en halv dag i bilen bara för att åka till stranden (även om den tydligen är otroligt fin) att vi stannade kvar på hotellet och hade det bra där i stället.

Och så, efter fyra dagar på resande fot, var det dags att vända och köra tillbaka till östkusten och Ocean Beach Club i Makrigialos. Och som treåringen glatt utbrast när vi svängde in på hotellets parkering efter ännu några timmar i bilen: – Nu är vi hemma!