En insiders guide till Teneriffa

Okej, jag erkänner. Jag har bott tre år på ön, och det påverkar mig nog en aning. Det är förstås inget fel på vare sig Gran Canaria, Fuerteventura eller någon av de andra Kanarieöarna. Jag tycker bara att Teneriffa är bäst – och i den här artikeln ska jag försöka förklara varför.

Som med så mycket annat handlar det inte nödvändigtvis om storleken, men faktum är att Teneriffa är den största av Kanarieöarna. Det är också här du hittar Spaniens allra högsta punkt. En rejäl pjäs till vulkan vid namn Teide reser sig nämligen mitt på ön. Vill du också besöka berget kan du läsa mer om Teide här.

Vi tar den snabba versionen av historielektionen: Det bodde faktiskt människor på Teneriffa redan innan spanjorerna erövrade ön i slutet av 1400-talet. Dessa kallas idag guancher. Bra att veta om du skulle stöta på ordet under semestern – till exempel vid ett besök i Candelaria.

Guancherna var ett segt släkte. De bjöd spanjorerna så mycket motstånd att det tog nästan hundra år att erövra ön – men till slut lyckades de.

Förutom sitt vanliga språk hade guancherna också ett särskilt visselspråk, silbo, som de uppfann för att kunna kommunicera över långa avstånd. Språket används fortfarande av herdar på ön La Gomera, strax söder om Teneriffa.

Slut på historielektionen – nu är det dags för tips!

Ett skönt morgondopp i hotellets pool är verkligen inte fel. Men vill du ut och få lite saltstänk på semesterkroppen, så gör Teneriffa dig inte besviken. Det finns flera sätt som både är värda att prova – och är genuint kanariska.

Piscinas naturales är, om du frågar mig, ett riktigt charmigt och unikt sätt att bada i havet. Direkt översatt betyder det “naturliga pooler” – och det är precis vad det är: havsbassänger skapade av naturen, kända för sitt klara vatten och sina lugna omgivningar. Många har naturliga lavastenar som barriärer för att dämpa vågorna, men tillgängligheten varierar. Vissa är mer anpassade med trappor och gångbroar för enkel åtkomst. Till exempel är poolen i Bajamar gjuten som en “vanlig” pool och perfekt för familjer, medan platser som Charco del Viento och Piscinas El Caletón är mer råa och naturliga. Sök på “piscinas naturales” i Google Maps så hittar du den bassäng som lockar dig mest.

När du ändå befinner dig på en vulkanö, varför inte passa på att bada på en lite annorlunda strand? Lavastränderna på Teneriffa bär spår från öns ursprung och känns igen på den mörka, ofta kolsvarta sanden som står i vacker kontrast mot det blå havet. Stränderna är formade av vulkanisk aska och små, slipade lavastenar, vilket ger dem en alldeles egen, dramatisk skönhet. Sanden kan bli ganska varm i solen, men å andra sidan är de här stränderna ofta betydligt mindre trångbodda än de klassiskt gyllene.

Vulkanlandskap kan mer än att skapa naturliga pooler – till exempel få en man som egentligen inte alls är typen som vandrar att älska just vandring. Och det är dit vi kommer nu.

Man kan vandra på de flesta sydliga resmål, men jag vågar påstå att det är få andra platser som bjuder på så stor variation i omgivningarna som Teneriffa. Här finns allt från karg öken med kaktusar och vidsträckta slätter till höga berg med frodiga, sagolika vandringsleder.

Ja, det är precis så jag kallar det. När du inte har någon fast plan, utan bara strosar runt och låter dig lockas av det som dyker upp – små gränder, spännande butiker, en läcker liten spansk specialitet eller kanske en lite större kall öl. Då är du ute på upptäcktsfärd. Och det finns flera platser på Teneriffa som är perfekta för just det, särskilt när du kommer lite längre norrut.

Det är ingen hemlighet att jag har en svaghet för Santa Cruz. Här bodde jag själv i en gammal och ganska nött lägenhet utan luftkonditionering i över två år – och jag älskade det. Men även de som bara tittar förbi en kort stund tycker ofta att det är en riktigt charmig stad. Bor du på den södra delen av ön kan du enkelt ta bussen upp för en liten dagsutflykt, men du kan också ha Santa Cruz som bas. Här kan du till exempel plaska runt i de fina saltvattenpoolerna i Parque Marítimo, shoppa loss på huvudgatan Calle Castillo eller i det stora köpcentret Meridiano – eller göra något av det jag själv tycker allra mest om: bara driva runt och äta kroketter, smutta på specialöl eller njuta av glass.

Ska du äta lunch i Santa Cruz rekommenderar jag att du rör dig bort från huvudtorget, Plaza de la Candelaria, och in i de små gränderna för att hitta de mer traditionella ställena.

La Laguna är en universitetsstad som ligger en bit in på ön, men ändå väldigt nära Santa Cruz. Det tar faktiskt bara tolv minuter med spårvagnen som går mellan just de två städerna. La Laguna ligger lite högre upp, och när jag bodde på ön brukade vi alltid säga att det var lite svalare där – och det stämmer nog. Däremot är det otroligt vackert. Staden finns med på UNESCO:s världsarvslista tack vare sin unika, historiska arkitektur.
Ta en promenad och utforska de färgglada gatorna, kyrkorna, klostren och katedralen. Blir du hungrig finns det gott om bra tapasställen. Själv var jag väldigt förtjust i vinbaren Tocuyo. Och när jag säger “vinbar” menar jag inte en av de där eleganta varianterna man hittar i Köpenhamn. Här pratar vi trämöbler, bruna väggar, skinkor hängande i taket, jordnötsskal på golvet och ett husvin som serveras i något som mest liknar läskflaskor. Med andra ord – äkta kanariskt!

Cirka 17 kilometer söder om Santa Cruz hittar du Candelaria, som främst är känd som pilgrimsmål eftersom det är här basilikan med Kanarieöarnas skyddshelgon, Basílica de Nuestra Señora de la Candelaria, ligger. Precis utanför basilikan står de nio berömda bronsstatyerna av guancherna – som du säkert redan har glömt att jag nämnde i början av artikeln. Hitta ett ställe med utsikt över havet och njut av lapas, lite friterad bläckfisk eller något annat gott från havet.

Jag hade också kunnat komma in på Puerto de la Cruz, La Orotava, Garachico, Masca och många fler, men det finns det inte tid till nu – för nu måste vi vidare till något mycket viktigt: Vad ska du beställa på restaurangen och i fredagsbaren?

Utan mat och dryck – ja, du kan resten. Och oavsett om du är kräsen eller inte kan du alltid få pizza, pommes, biff och bearnaise, men om du vill smaka på något riktigt kanariskt ska du hålla utkik efter det som kommer härnäst.

Mat på Teneriffa. Tapas, paella, jamón serrano – dem känner du redan till. Härliga spanska specialiteter som du förstås också kan få i vartenda gathörn på Teneriffa. Men de riktigt lokala läckerheterna? De kommer här:

• Mojo: Kanarisk sås/dipp gjord på vitlök, vinäger och olivolja, som vanligtvis serveras till potatis, fisk eller kött. Finns i en grön variant med koriander eller persilja och en lite starkare röd version med röd paprika och paprikapulver (min favorit).

Gofio: Äkta kanariskt! Ett slags mjöl gjort på rostad vete, korn och majs. Används i många olika sammanhang – i bröd, soppor, varma rätter eller som förr i tiden: med mjölk till frukost. Escaldón de gofio är till exempel en soppa kokt på höna eller nötkött, som sedan blandas med gofio och får en grötliknande konsistens. Det ser inte så gott ut, men det smakar fantastiskt.

Almogrote: En mjuk oströra gjord på olivolja och vitlök, som breds på bröd.

Papas arrugadas: Mojons trogna följeslagare. “Skrynkliga potatisar” är precis vad det är – potatis kokt med extra mycket salt, som sedan dunstar bort och lämnar en sälta och det karakteristiska rynkiga utseendet.

Papas locas: “Tokiga potatisar” (ja, de kan verkligen det där med namn där nere). En uppgraderad version av klassiska pommes, där toppingen är utspridd över hela härligheten i en färgglad och, ja – tokig stil: ketchup, majonnäs, ostsås och ibland strimlat kött, skinka eller bacon.

Carne fiesta: Små marinerade köttbitar som antingen steks eller grillas och ofta serveras med pommes. Typiskt för Teneriffa och vanligt vid festivaler och marknader – därav namnet carne fiesta (“festkött”).

Ropa vieja: “Gamla kläder”. Ja, det låter kanske inte gott, men det är det faktiskt. En riktig söndagsrätt gjord på kött (ofta rester från dagen innan), kikärtor, paprika, lök, stekt potatis och en skvätt vin. En slags spansk pyttipanna – fast som gryta.

Lapas: Platta havssnäckor som påminner om lite större musslor. Grillas eller friteras och serveras till exempel med vitlök, persilja och citron. En helt underbar förrätt.

Chopitos: Små minibläckfiskar som paneras och friteras krispiga – och försvinner blixtsnabbt från min tallrik.

Conejo en salmorejo: Traditionell kanarisk rätt som består av stekt eller bräserad kanin, marinerad i en kryddig blandning som kallas salmorejo.

Jag måste erkänna att jag nog har en del erfarenhet på det här området, och det finns en liten handfull saker i den våta avdelningen som jag alltid ser fram emot att få på Teneriffa:

• Dorada: Är man från Århus dricker man Ceres, och alla stolta fynbor har Albani i kylen. På samma sätt svär de flesta på Teneriffa vid den lokala ölen Dorada, medan man på rivalön Gran Canaria dricker Tropical. De två ölen grundades på varsin ö men ägs idag av samma företag, Compañía Cervecera de Canarias. Det finns dock fortfarande lokalpatriotism i ölvalet – så kom ihåg att välja Dorada när du är i baren eller i mataffären. Dorada Especial är min personliga favorit.

Tinto de verano: “Sommarrödvin”. Låter gott, eller hur? En röd, uppfriskande drink gjord på rödvin och citronsoda. Du kanske tänker att det låter märkligt, men jag kan lova att det smakar fantastiskt med massor av is och en färsk apelsinskiva på en varm semesterdag.

Barraquito: Lokal kaffespecialitet som består av kondenserad mjölk, likör (till exempel Licor 43), espresso, varm mjölk, mjölkskum och ett stänk kanel och citronskal på toppen. Ett sött och smakrikt kaffe som är uppdelat i vackra lager – tills du bestämmer dig för att röra om. Passar perfekt till glass eller kaka, eller som en dessert i sig själv.

Kanariskt vin: Det finns massor av goda, lokalt producerade viner på Teneriffa – till exempel från Tacoronte eller Orotava. Du kan hitta dem i större mataffärer, eller gå på vinbar. På Teneriffa är vin varken snobbigt eller dyrt – det är för folket. Tocuyo i La Laguna, som jag nämnde tidigare, är ett riktigt bra exempel. Här är stämningen livlig, vinerna lokala och stilen allt annat än fin. Satsa gärna på en kväll med lokal vin, korv och ost – det kostar inte skjortan, oavsett om du väljer hotellbalkongen eller den lokala baren.

Känner du till de där restaurangerna söderut där du kan få pizza, plankstek och andra internationella standardrätter? En guachinche är raka motsatsen. Här är allt helt och hållet lokalt – för det säger lagen att det måste vara.

Riktiga guachincher finns bara på Kanarieöarna – och särskilt på Teneriffa. Här får du genuin kanarisk mat, nästan garanterat serverad av samma person som själv har grävt upp potatisarna ur jorden eller hällt vinet på flaska.

Besök en guachinche om du gillar:
En rustik, avslappnad och opretentiös stämning
Små menyer med 3–4 rätter
Drycker begränsade till lokalt producerat vin, vatten och kanske en läsk
Stora portioner och små priser

Det finns inga stora neonskyltar som pekar dig i riktning mot dessa lokala pärlor. Mitt bästa tips är att fråga en lokalbo. Du kan också googla, men glöm inte att kolla öppettiderna – riktiga guachincher håller nämligen bara öppet några få månader om året.

Beställ husets vin och be om rekommendationer till maten. Det finns ofta något “utanför menyn”. Ta gärna med dig din skolspanska – det är här lokalborna äter, så chansen att bli mottagen av en värd med knackig eller ingen engelska alls är ganska stor (och en del av charmen!).

Och apropå skolspanska – ska du inte ha ett par äkta Teneriffa-fraser till resan? Jo, det tror jag nog att du ska!

Om du har lite gymnasiespanska i bagaget hemifrån så kommer här några tips på hur du kan låta som en kanarier istället för en stor idiot (som jag själv gjorde):

C och Z behöver du inte läspa på som man gör i Madrid. Här uttalas allt som S. Enkelt!

Usted: På svenska säger vi bara ”Ni” till kungen, och det är nästan samma sak på Teneriffa. Om du inte pratar med en äldre dam eller en kunglighet – strunta i det. Kanarierna är rätt informella, och du är du med dem som standard.

Ustedes: Nu blir det lite spännande, för när de pratar med fler än en person använder kanarierna bara ustedes. Flertalsformen ustedes är alltså inne, medan vosotros är ute. Använder du det sistnämnda förstår de dig ändå.

Guagua: På fastlandet säger man autobús, men här nere i subtroperna heter det guagua när du vill åka buss. Och det uttalas förstås på bästa kanariska vis: ”wawa”.

Un fisco: Kanariska för ”un poco”, alltså en liten smula.

Guiri: Slanguttryck för en typisk turist med ljus hud som lätt blir solbränd och gärna tar sig en svalkande, ofta alkoholhaltig, dryck. Med andra ord: en sån som jag.

Mi niño/mi niña: Mitt absoluta favorituttryck på kanariska. Bokstavligen betyder det bara ”min pojke/min flicka”, och även om det kan låta väldigt kärleksfullt och familjärt så använder lokalbefolkningen det hur ofta som helst. Jag har fått ett ”mi niño” från både städpersonalen på hotellet, kassörskan på Mercadona och servitören på den lokala restaurangen – och jag har älskat det varje gång. Är du på humör kan du själv slänga in ett ”Gracias, mi niño” när du beställt något i baren – så får du garanterat ett överraskat leende tillbaka.

Mycket kan man säga om lokalbefolkningen, men de kan verkligen det här med att fira. Året är fullt av festivaler – snart för den ena skyddsängeln, snart för den andra. Många städer har sina egna lokala festligheter, romerías, där man drar utsmyckade vagnar genom gatorna medan man dricker vin och äter mat. Mycket festligt och genuint – ta det från en som aldrig känt sig mer lokal än när han, iförd folkdräkt och en vingkopp i snöre runt halsen, dansade genom gatorna under Romería San Marcos i Tegueste.

Det må finnas många fester under året – men det finns bara en karneval. Den hålls varje år i februari/mars och är en av världens största, endast överträffad av Rio de Janeiro. Huvudparaden och de stora festligheterna äger rum i Santa Cruz och samlar varje år både lokalbefolkning och mängder av festglada turister i två veckor av intensiv kostymfest med DJ:s i varje gathörn hela natten under helgerna.

Ska du vara med? Då behöver du en kostym. Du behöver inte ta med den hemifrån, för det finns gott om ställen att köpa utklädnader i alla tänkbara former, färger och fantasifulla teman. När jag bodde på ön hittade de flesta sina outfits antingen i Party Fiesta-butikerna (som tyvärr gått i konkurs nu) eller i den lokala kinabutiken (bazar chino). Många butiker, särskilt leksaksbutiker, fyller på med kostymer inför karnevalen. Det är också fritt fram att göra sin egen, och är du man kan du alltid välja den enkla vägen: en tyllkjol och massor av smink – det är nämligen mycket vanligt att män klär ut sig till kvinnor under karnevalen.

En stor del av festligheterna pågår från midnatt till de tidiga morgontimmarna, när gatorna är packade med människor. Men du behöver inte vara en nattuggla för att uppleva Entierro de la Sardina (“Sardinens begravning”). Det är en ceremoni som markerar slutet på karnevalen och – åtminstone ursprungligen – början på fastan efter en tid av fest, färg och utsvävningar. I praktiken innebär det att man helt enkelt bränner upp en stor, konstgjord fisk – och vem vill inte uppleva det?

• Gamla skor som tål både smuts och spilld rom.

  Kläder i flera lager. Det kan vara kyligt på kvällen, men inte mitt under festen.

  Kontanter. Alla stånd tar inte emot kort.

  En rejäl eftermiddagslur i bagaget om du ska orka hela vägen till gryningen.