Dra till sjöss – på en Medelhavskryssning!

Hur är det egentligen att resa med ett av Royal Caribbeans allra största kryssningsfartyg? Följ med ombord på Symphony of the Seas på en kryssning med stopp i Barcelona, Palma, La Spezia och Rom.

Det är mulet i Barcelona den här söndagsförmiddagen, men varmt. I baksätet på taxin som nu manövrerar sig fram i rasande fart genom storstadsgatorna är det tryckande varmt, och ögonlocken känns tyngre och tyngre. Bilar, träd och rondeller susar förbi. Men så är jag plötsligt klarvaken. För där, bara några hundra meter bort, skymtar jag plötsligt målet. En gigant till fartyg. Ett av världens största, faktiskt. Symphony of the Seas!

Det är förvånansvärt enkelt och går snabbt att ta sig ombord. Vi kliver ur taxin vid rederiets egen terminal i hamnen, lämnar ifrån oss resväskorna och slussas snabbt genom sicksackköerna fram till incheckningsdiskarna. Där får vi personliga, bankkortsliknande plastkort som fungerar både som hyttnyckel och betalkort ombord. Knappt 15 minuter senare promenerar vi över landgången, där minst varannan passagerare stannar för att ta en bild eller filma det imponerande fartyget som ligger vid kaj med sin 362 meter långa fartygssida vänd mot oss.

TREHUNDRASEXTIOTVÅ METER. Det är ungefär tre fotbollsplaner. Eller 10–12 fullvuxna blåvalar, om du föredrar jämförelser från djurriket. En sådan storlek hade varit imponerande även med bara ett enda däck, men Symphony of the Seas har 18. 18 däck fyllda med allt från robotbarer till vattenrutschbanor. Jag ökar takten lite och håller omärkligt andan när jag tar det där avgörande steget som gör att jag lämnar land och plötsligt befinner mig ombord.

Ett par timmar senare har jag och Symphony of the Seas lämnat Barcelona bakom oss. Jag har hunnit hitta till hytten, beundra utsikten från balkongen och känner hur det börjar kurra i magen. Nu är det dags att utforska matutbudet ombord.

– What can I get you, madam?

I fartygets huvudrestaurang, som sträcker sig över tre däck i aktern, sitter jag vid ett runt bord under flera massiva kristallkronor. Menyn bjuder på allt från caesarsallad till surf and turf, och valet är inte direkt enkelt. Till slut bestämmer jag mig för en oslagbar kombination av carpaccio, pasta och glass – och jag blir inte besviken.

Flera rätter senare styr jag stegen mot fartygets Aqua Theater på däck 6. Det ligger längst akterut, under bar himmel. Det går ett sus genom den fullsatta amfiteatern gång på gång när akrobaterna gör halsbrytande dyk, hopp och kast i den futuristiska vattenföreställningen HiRo. Vattnet stänker och stunten imponerar på både stora och små åskådare. Den första kvällen ombord går mot sitt slut, och i morgon väntar en ny hamn.

Väckarklockan ringer. Jag drar undan gardinen i hytten och bländas av det skarpa solljuset. Jag småsnubblar ut genom balkongdörren och kisar över relingen mot land. När jag har gnuggat sömnen ur ögonen kan jag skymta den imponerande katedralen, som inte lämnar några tvivel om att vi befinner oss i Palma, Mallorcas lilla storstad.

En dryg halvtimme senare står jag rakt framför den gotiska katedralen. Bygget påbörjades på 1200-talet, och än i dag är honungsfärgade La Seu med sina spetsbågar och intrikata detaljer en mäktig syn.

Och på tal om mäktigt – bara fem minuter därifrån ligger glassbaren Rivareno, som anses vara en av Palmas bästa glassbarer. Jag tittar in och beställer en cono mediano med två kulor, naturligtvis bara för att kontrollera om det ligger någon sanning i påståendet, och kan bekräfta att Rivareno är värd ett besök.

Med glassen i handen tar jag mig fram genom Palmas små, trånga gator utan något tydligt mål. Längs vägen fascineras jag av gatukonst, små uteserveringar, franska balkonger och gröna fönsterluckor. Nu återstår bara en sak: att hitta ett bra tapasställe!

På Calle Can Escursac slår jag mig ner vid bardisken på lilla Bar España. Den välanvända menyn är på spanska, men om spanskkunskaperna lyser med sin frånvaro kan du trösta dig med att personalen gärna hjälper till. På stapplande spanska beställer jag en tabla mixta, en liten servering som visar sig bestå av ost, valnötter, lufttorkad skinka och frasigt bröd med salt, tomat och olivolja. En stund senare är varenda smula uppäten, och klockan visar att det är dags att styra stegen tillbaka mot kryssningshamnen.

Efter en dag i land upptäcker jag att det nästan är lika svårt att välja vad jag ska göra ombord som vilken utflykt jag ska åka på dagen därpå.

Isshow? Såklart! Under den fartfyllda föreställningen dyker både avskyvärda snömän, hinduiska gudar och kusliga figurer upp – alla på skridskor och i en kamp mot klockan. Det är imponerande, men resans största underhållningsupplevelse blir överraskande nog musikalen Hairspray. Eller vänta lite. Så överraskande är det egentligen inte, för Hairspray är en av mina favoritmusikaler. Men nivån imponerar! Med professionella sångare, dansare och en scenshow som hade kunnat platsa på vilken storstadsteater som helst är det lätt att glömma att jag befinner mig på ett fartyg mitt ute i Medelhavet.

Och så har vi Wonderland. En specialrestaurang inspirerad av Alice i Underlandet. Det märks från första stund. Menyn delas inte ut – den måste målas fram med en pensel doppad i vatten. Det som så småningom landar på bordet ser ut som små konstverk, och flera av dem får mig att undra om jag egentligen ska äta dem eller fotografera dem. Jag gör både och.

Dagen då fartyget lägger till i den italienska hamnstaden La Spezia går jag upp i ottan. Från La Spezia tar det nämligen bara omkring en halvtimme med tåg till de fem välkända byarna som utgör Cinque Terre, och jag har planer på att hinna se åtminstone ett par av dem innan jag måste vara tillbaka ombord. Himlen är full av regntunga moln, men jag chansar.

Från kryssningsterminalen tar det cirka 10 minuter med taxi till centralstationen. Tågbiljetten köper jag enkelt i en av automaterna på stationen, och sedan är det bara att vänta på tåget. Drygt en halvtimme senare rullar tåget in på stationen i Vernazza, den näst nordligaste av byarna i Cinque Terre.

Tågresan gav små smakprov på vad som väntade, med dramatiska klippor och vykortsvackra hus, och redan på stationen är det tydligt varför de här byarna har blivit så otroligt populära. Nere i byn skymtar pastellfärgade fasader i persikorosa, ockragult och rostrött, tätt intill varandra, och i den pyttelilla hamnen i slutet av huvudgatan ligger färgglada småbåtar och guppar i det turkosa vattnet. Byn utforskar du enkelt på en timme eller två genom att strosa kors och tvärs mellan restauranger och småbutiker på de smala gatorna.

Innan jag når fram till nästa by blir vädret sämre. Regnet öser ner och vågorna slår mot båtarna som ännu inte har dragits upp på land. Dessutom gör regnet vandringslederna mellan byarna otillgängliga, så jag måste ta tåget igen för att komma till nästa by. Turist som jag är drar jag på mig en regnponcho och försöker göra det bästa av situationen.

Manarola är om möjligt ännu mer vykortsvackert än Vernazza. De små pastellfärgade husen klamrar sig fast vid en brant klippa som stupar rakt ner i det oroliga havet. Regnet gör det nästan omöjligt att strosa runt på gatorna, men jag tar mig åtminstone upp på en höjd och får en fantastisk utsikt över den lilla byn.

Vid det här laget är regnponchon dock minst lika blöt på insidan som på utsidan, skorna klafsar för varje steg och alla restauranger är fullpackade med turister som flytt undan regnskurarna – så jag kastar in handduken.

Tips! Kryssningsrederierna arrangerar utflykter på de platser där fartyget lägger till, till exempel till byarna i Cinque Terre. Det är ett utmärkt alternativ om du föredrar att låta någon annan sköta planeringen.

Senare samma kväll står jag (torrskodd) på däck när fartyget kastar loss och lämnar La Spezias hamn. Nästa stopp är Rom, och därifrån går resan hem igen. I bagaget har jag med mig många nya, härliga semesterminnen. På bara några dagar har jag hunnit besöka olika länder, utforska flera städer och låtit mig underhållas ombord. Och kanske är det just det som gör en kryssning så speciell: Nästa upplevelse är aldrig långt borta.