Min man och jag hade bestämt oss att vi skulle åke på en liten utflykt för att se lite av öns fina kultur. Vi åkte buss till staden Lindos. I Lindos skulle vi beskåda en vacker ruin . Reseledaren sa till oss att det var väldigt varmt , upp mot 40 grader, så vi tog på oss kepsar, vattenflaskor i rygg ... säcken och vandringen började.
Man gick brant uppför och det var en liten hal väg att gå på ,då denna var stenlagd med platta stenar som var blanka.
Man orkade inte så länge i taget och det var mycket varmt. Vid ena sidan av stigen var det brant nerför och inget räcke så det kändes lite obehagligt att gå där.
När vi kom fram till ruinen så skulle man upp gå uppför en smal smal trappa av stenar. Utan räcke igen. Jag började känna paniken komma i kroppen och tänkte att detta är inte min grej.
Men jag gick bakom min man och höll honom i skjortan så jag kom upp och det svindlade för ögonen och benen darrade. Vad gör jag här ? tänkte jag. jag ska ju ner också.
Men när vi var högst upp och tittade ut över havet och ut över staden så var det värt mödan att komma upp. Det var väldigt varm och ingestans att skydda sig för solen. Tur att vi hade kepsarna på oss.
När gått där en stund så såg jag att folk red på åsnor på en annan väg som gick neråt byn än där vi gick upp. Aha , tänkte jag. Om vi rider ner på åsnorna så slipper vi ju gå nerför den hala stigen som vi gick uppför.
Jag sa till min man att jag ville rida åsna tillbaka. Men först skulle vi nerför den hemska ojämna trappan. Detta var ännu värre än att gå upp. Jag såg redan framför mej hur jag låg blodig nedanför, sedan jag ramlat i trappan.
Men vi kom ner hela och jag hade en lugn och stabil man som jag höll i hela färden ner.
Ah, åsnorna, så söta de var och de såg ju snälla ut. Vi hyrde var sin åsna med ledare som följde med.
Det började bra. jag glömde sätta fötterna i byglarna och höll på att falla av åsnan hela tiden. Stigen som åsnan gick på var mycket brantare än vad jag tyckte när jag stod där långt uppe i ruinen och tittade. Åsnan ville inte gå på vägen utan han hade en egen liten stig, allra längst ute, vid kanten där det sedan stupade brant ner i avgrunden.
Hjälp!!!! Jag fick till slut in fötterna i stigbyglarna och jag hörde bakom mej att min man satt och skrattade åt mej. Åsnemannen sa till mej att blunda om jag inte klarade av att se avgrunden. Jag fick grepp om sadelns trähandtag framför mig och det var "Död mans grepp".
Jag satt och puffade på åsnan hela tiden så till slut började han att gruffa och grymta men efter ett tag så gick han in på den fina vägen. Vi kom ner till byn hela och oskadade.
Nästa dilemma var då att Jag kom inte av åsnan. Mina händer ville inte släppa handtagen på sadeln. Åsnemannen fick dra mig av den stackars åsnan och lossa mitt grepp. Jag höll på att säcka ihop av utmattning.
Så då var detta hemska över och jag kunde äntligen ta till mej det fina i den lilla staden. Vi gick upp till bussen och kom till att se en get som skuttade runt på en bergknalle. Oh vad jag blev avundsjuk . så tuff skulle jag också vilja vara.
Vi skulle ha en liten dricka innan hemfärden och jag smällde till men en god cocacola. Jag kunde inte dricka min cocacola för precis när jag skulle ta den till min mum så släppte hela dagens chock och jag darrade i hela kroppen och på handen så det var omöjligt att hålla flaskan till munnen. Glas, tänkte jag, jag får dricka ur glas. Hämtade ett glas men

Läs mer

Resan ägde rum: augusti 2000