§ Text: Björn Une Foto: Björn Une & Vings bildarkiv
Från restaurangens skuggiga terrass ser jag ner på stranden i Petrovac medan jag väntar på menyn. Badvaktens armar fladdrar som väderkvarnsvingar för att dirigera badgästerna i de ganska höga vågorna. Mest fladdrar de när något barn kommer för långt ut, och det händer ganska ofta. Stranden är full av folk i alla åldrar, och man kan höra serbiska, franska, tyska, ryska och till och med lite svenska.
Jag lånar något av badvaktens rörelsemönster för att få servitörens uppmärksamhet. I grannländerna brukar man skämta om montenegrinernas senfärdighet, en senfärdighet som lika gärna kan vara en lyckad prioritering. Visst vill de tjäna pengar, men först ska de dricka sitt kaffe, snacka färdigt med kompisen eller – i vissa fall – vakna. Men till slut landar min bläckfisk på bordet, perfekt grillad och generöst kryddad med olivolja, vitlök och salt. Till det ett glas Krstac, det lokala vita vinet som gärna serveras i flaskor som inte rymmer mycket mer än ett glas. Krispigt och torrt fungerar det perfekt till alla de variationer på fisk och skaldjur som serveras längs med Montenegros kust, till högst rimliga priser. Min lunch går på precis 14 euro, men det går att äta långt billigare än så. En bra pizzabit och en öl kostar sällan mer än 5 euro, och det är svårt att äta en middag för mer än 25 euro. Då måste man dricka något av landets allra främsta viner, och kanske unna sig en hummer till det.
Montenegro är ett litet land på Balkanhalvön, obetydligt större än Skåne, med Adriatiska havet i väster och Serbien i öster. Söderut ligger Albanien och norrut Kroatien, eller Bosnien-Hercegovina, lite beroende på hur noggrann man är. Landet är som sagt litet, och Budvanska rivieran, med de flesta av landets stränder, är ännu mindre. Det tar sällan mer än en timme att ta sig någonstans, och bussarna är både punktliga och billiga. Det gör att man lätt kan ta sig runt och inte behöver nöja sig med att ligga på stranden. Under en vecka hinner man utan vidare med ett par, tre utflykter i både historien och naturen, utan att solbrännan blir lidande.
Därför går jag upp på Petrovacs busstation och möts av en vägg tapetserad av tidtabeller från 70-talet och framåt. Efter en stund hittar jag en med namnet på min destination: Porto Montenegro. Jag chansar och köper en biljett där det mycket prydligt står avgångstid, destination, pris, och till och med vilken perrong bussen kommer in på. Det enda som saknas är egentligen färgen på bussen. Men den kommer i tid, och bussfärden blir en minisafari genom det montenegrinska landskapet. Vägen följer landskapets skarpa konturer, och de branta bergssidorna är täckta av frodig grönska även nu i augusti när det är över trettio grader varmt. Ginst, järnek, cypress, pinjer och en hel del olivträd klänger sig fast där de lyckas finna fäste, en ogenomtränglig massa av växtlighet i minst femtio nyanser av grönt. Då och då rundar bussen en kurva och man får ett panorama av kusten: längst ner glittrar Adriatiska havet där rödbruna stränder gömmer sig längst in i små vikar, tillsammans med en och annan by med lysande röda tegeltak. Sedan de gröna bergen som stiger brant upp från kusten, och så den klarblå himlen. Det skulle vara ännu mer njutbart om inte vägen var så smal och bussen hade så bråttom.
Kontrasten är total när jag kommer fram till Porto Montenegro, en glittrande oas för de riktigt rika, eller i alla fall deras yachter. Båtarna som ligger här kostar lika mycket som en medelstor stat och i butikerna kan man impulsköpa en BMV eller en liten lyxlägenhet på ett par hundra kvadrat om man vill.
Marinan i Porto Montenegro
Av det gamla varvet som en gång låg här märks inte mycket mer än den gamla varvskranen som omsorgsfullt bevarats ute på en av pirarna, där den speglar sig poolerna på yachternas akterdäck. Porto Montenegro är det lyckade resultatet av en kanadensisk investerares dröm om att skapa en av de främsta marinorna i Medelhavet, en marina som lyckas vara både elegant, exklusiv och välkomnande, och inte blir det sämre av att staden Tivat ligger alldeles intill. Om man skulle få nog av Rolex och Rolls är det bara några steg till den montenegrinska vardagen.
Från Porto Montenegro är det mindre än tjugo minuter med buss till medeltidsstaden Kotor och dess ringmur, ännu mer imponerande än den som omger Dubrovnik, några mil norrut. Kotors ringmur nöjer sig inte med att innesluta själva staden, utan slingrar sig högt upp på berget bakom, rundar toppen och ringlar sedan ner igen, där den skärper till sig och blir rak och stram. Kotor är en av Montenegros mest välbevarade medeltidsstäder, en krokig labyrint av gränder, kyrkor, palats och museer, omväxlande med torg där solvarma turister har sökt tillflykt i skuggan för att återhämta sig med en kall öl och en rakija, det lokala eldvattnet.
Kotor är vackert och har en skön atmosfär, trots att stora delar av staden byggts upp på nytt efter jordbävningen 1979, men själv fastnar jag mest för stadens otippade kattmuseum och marknaden som lutar sig mot utsidan av ringmuren. Här frestar lokala specialiteter, som skinka och getost från byn Njegusi, nyfångad fisk, nyplockade fikon och mycket annat från både havet och fälten runt Kotor. Jag halar fram kameran men förstår snabbt att den som inte vill köpa något inte heller får fotografera något. Det är ju svårt att köpa bara en sorts skinka när de har så många. Det ena leder till det andra, och snart står jag där med en fullastad påse. Sen får jag ta så många bilder jag vill.
Lokala specialiteter, som skinka och getost, nyplockade fikon från Kotor
Det slår mig plötsligt att jag är mitt i Montenegro, åtminstone bildligt talat. Jag står mitt i en foodies våta dröm. Rakt framför mig reser sig en ringmur med anor från medeltiden. Vänder jag mig om ser jag Adriatiska havet och de branta bergen som avtecknar sig mot en koboltblå himmel. Och vem vet, om jag viftar med armarna som en väderkvarn kanske jag kan få köpa en ost också.
Medeltidsstaden Kotor
Petrovac är en mysig liten by, inbäddad mellan havet och bergen ungefär mitt på Budvanska rivieran. Här ryms en lugn strandpromenad, ett tjugotal restauranger, ett par hundra meter strand och hotell som inte ligger mer än ett stenkast från havet. Inom gångavstånd finns ytterligare stränder, och från byns busstation går bussar både norr- och söderut.
Becici har en av den Budvanska rivierans längsta stränder, tillsammans med en strandpromenad som är perfekt för morgonens joggingtur. Semester i Becici handlar om havet och stranden, men alldeles i närheten ligger det betydligt större Budva, dit man kan promenera om man vill ha lite mera liv och rörelse.
Budva Stari Grad är som ett stort utomhusmuseum, komplett med ringmur och solblekta kyrkor. Strax norr om Stari Grad ligger Mogren 1 och Mogren 2, vackra små stränder insmugna mellan de branta klipporna och havet. Söder om Stari Grad hittar man det moderna Budva, där strandpromenaden kantas av restauranger, butiker och nattklubbar.
Vings resmål Budva, Becici och Petrovac ligger alla vid kusten i Montenegro. Här råder medelhavsklimat med heta, torra somrar och relativt milda vintrar, även om det händer att temperaturen kryper under 0-strecket nattetid i januari. Varmast och torrast är det i juli och augusti, med ca 28 grader dagtid. Havet är varmt, vattentemperaturen ligger runt 25 grader. Sen vår (maj, juni) och tidig höst (september, oktober) bjuder på sköna temperaturer runt 20-25 grader dagtid och 18-23 grader i vattnet.
