...

Resan ägde rum: juni 2011

Hotell Equatorial är ett mycket bra hotell ligger en bit utanför själva centrum men det gjorde inte så mycket taxi kostade endast 40000 Vnd = 15:-.
Nyårsbuffen som ingick i priset är den absolut bästa som vi ätit iallafall vad sägs om
Hummer,ostron,havskräftor,anklever,pilgimsmusslor,sushi,vin,ostar,s ... amt mycket mer.

Läs mer

Resan ägde rum: december 2010

...

Resan ägde rum: januari 2009

En stad där man kan känna historiens vingslag. Bo på Rex hotell, sitta på Rooftop Garden med en paraplydrink, besöka Independence palace, Cu Chi tunnlarna, åka på Mekongfloden. Shoppa! ...

Resan ägde rum: april 2010

Så är det äntligen den 3 februari och vår resa skall börja. Vi startar hemifrån genom att taxin kör oss till flygplatsen och inrikesflyget.
Väl framme i Stockholm förflyttar vi oss till utrikeshallen och efter lite väntan checkar vi in bagaget till Hanoi via Bangkok.
Flyget går 14.35 och nu väntar oss ... tio timmar i luften med utmärka Thai Airways. God mat och fin service är vad vi bjuds på under turen, vi är också utrustade med böcker och korsord.
Resan till Bangkok gick bra och vi är vid framkomsten inte speciellt trötta. Efter ett visst letande efter gaten till Hanoi på Bangkoks flygplats, så är vi småningom på plats även på detta flyg som tar ca 1,5 timmar. Nu landar vi då äntligen i Vietnam, mycket kontroller av pass, visum och så kommer också bagaget.
Vi träffar vår reseledare för denna resa, han heter Karl Svensk och verkar trevlig, vi kommer till bussen som skall ta oss till vårt första hotell som är Hilton Opera i Hanoi, ett utmärk hotell och vi är nöjda, men här är kallt ca 10.
Efter att ha packat upp lite ur väskorna beger vi oss ut för att ta en promenad, vilket är behövligt efter så många timmars stillasittande, men man blir nästan chockad av alla motorcyklar, överallt, hur skall man komma över en gata? Jag tar ett stadigt tag i makens arm och springer med, pust, vi kom i alla fall över. Går in på ett café för att ta en kopp kaffe,
Det var en upplevelse, kaffe var det, men vad är det som ligger på botten? Det visar sig att det är koncentrerad mjölk med socker i, som man skall röra upp i kaffet, och vi som bad om socker, inte konstigt att servitören skattade lite när vi bad om det. Gott var det i alla fall inte.
På kvällen åker vi sedan cyclos genom Hanoi för att gå på en restaurang och äta vietnamesisk mat. Jodå, där fick man mat alltid, tolv olika rätter serverade en efter en, trodde aldrig det skulle ta slut. Detta var gott. Vi åker tillbaka med buss till hotellet och somnar sedan gott efter en lång dag.

Nästa dag väcks vi klockan 7.00 för efter frukosten skall vi ut på en stadsrundtur i Hanoi, man ser bara motorcyklar, cyklar och människor överallt. Trottoarerna är parkering för motorcyklar, handel bedrivs på trottoarerna liksom matlagning. Tänk att ha så trångt inomhus så man är hänvisad att leva en del av sitt liv på trottoaren. Husen är smala, höga för att alla vill ha en plats mot trottoaren.
Vi besöker Ho Chi Mins mausoleum, museum och litteraturtemplet, allt är intressant. Men man undrar varför Ho Chi Min är balsamerad när han sista önskan var att bli bränd, vietnameserna var hans allt, men de uppfyllde inte hans sista önskan. Nu har naturligtvis detta blivit den största turistattraktionen i Hanoi, så då gör han fortfarande gott för sitt älskade folk.
Lunchen denna dag intar vi i ett privat hem i en lite by utanför Hanoi, en gammal man äger detta huset och hela stora familjen lagar mat och serverar oss. Typisk vietnamesisk mat med inte tolv men väl sju rätter igen samt risbrännvin, risbrännvin är inte speciellt gott. Alla får också en liten present av denna fina lilla farbror, det är underlägg till glas.
När vi kommer till hotellet tar vi en simtur i poolen och ett bubbelbad.
Eftermiddagen promenerar vi sedan runt lite i Hanoi, äter på Legend, så går vi på dockteater på kvällen. Teatern framförs i vatten och vietnamesisk musik till, oerhört skickligt gjort och är typiskt för Nordvietnam.

Nu väcks vi klockan 8.00 och efter frukos

Läs mer

Resan ägde rum: februari 2004

Jag har länge velat resa på egen hand men det är först nu, när jag är 30 år gammal som jag vågat ta steget fullt ut. Flygbiljetterna till Bangkok var slut och istället blev jag rekommenderad att resa till Vietnam. Det enda jag visste om Vietnam var små fragment av det amerikanska vietnamkriget men d ... et var också allt.

22 januari 2007 bar det iväg med Cathay Pacific och British Airways till Saigon. Efter 22 timmar på resande fot landade jag i en stad som är så underbart annorlunda än hemma. Struktur, arkitektur, dofter, ljud, ALLT är motsats till hemma. Bodde på ett litet familjeägt hotell nära Pham Ngu Lao som är gatan som går längs med backpacker-området i Saigon. Familjen som driver hotellet, My My Arthouse, var otroligt hjälpsam, vänlig och såg till att jag hade det bra. Träffade snabbt en ny vän som bodde våningen under mig på hotellet. Marie skulle vidare söderut, mot Phu Quoc Island och jag följde med.

Vi åkte minibuss genom Mekongdeltat, på vägar som kantas av klargröna risfält. Sov över en natt i Rach Gia på ett mindre trevligt hotell med tunna väggar och kackerlackor. Familjen som drev restaurangen (hål i väggen) bredvid hotellet, var underbar och gjorde vistelsen i Rach Gia något jag sent kommer glömma. Än en gång möttes jag av varma vänliga människor som mer än gärna delade med sig av sina liv till mig - en främling. Efter en snabb båtresa tog vi oss från hamnstaden An Toi till underbara stranden Bai Sao på syd östra delen av ön. En bunglaow by, två restauranger och ingen el nattetid gjorde det till en lugn oas att vila upp sig på. Fanns inget annat att göra än att sola, bada, läsa och äta fantastiskt goda bananpannkakor. Underbara paradis! Vi tog oss vidare norr ut mot Long Beach där de flesta turister befinner sig på Phu Quoc Island. Blev magsjuk strax efter vi anlänt och blev sängliggande. Marie sköt upp sin resa till Kambodja en dag för att se till att jag blev bättre och ägarinnan på guesthouset månade ordentligt om oss. Hon såg till att jag kom till läkare och ordnade med flygbiljetter tillbaka till Saigon. Marie och jag sa farväl och jag fortsatte min resa på egen hand.

Tillbaka i Saigon promenerade jag runt och utforskade staden. Besökte Chu Chi tunnlarna och Cao Dai templet Holy See nordväst om Saigon och njöt av att resa själv. Läste högar med böcker, hade mängder av tid att fundera, filosofera och dagdrömma. Såg utställningar om kommuismen i Vietnam och lärde mig mer om landets historia. Köpte en bussbiljett vidare mot Mui Ne och ett par dagar av sol, bad, böcker och pill i naveln. Långa sandstränder, havet som breder ut sig och en himmel som är full av kiter. Det blåser ganska bra och det är ett paradis för kite-surfare och vindsurfare. Själv låg jag stilla och läste och njöt av lugnet. Tillbaka i Saigon igen bestämde jag mig för att upptäcka mer om stadens och landets historia och begav mig till War Remants Museum. Otroligt starkt att se bilder och läsa om amerikanarnas och fransmännens framfart i landet. Här hemma har man aldrig riktigt hört Vietnamesernas version av kriget. Än idag skördas offer för amerikanarnas dioxin attacker för 30-40 år sen. Kriget är fortfarande så närvarande och på museumet är det svårt att hålla tårarna tillbaka.

Sista kvällen fick jag en guidad motorcykel-tur runt i Saigon av sonen i familjen som drev hotellet. När mörkret fallit över staden, lyser den upp av alla lampor och lyktor. Det blir en helt annan stad, där det smutsiga byggnade

Läs mer

Resan ägde rum: januari 2007

Efter cirka en veckas rundresa i ett fantastiskt vackert och intressant land kom vi så till Saigon, eller Ho Chi Minh City som den heter numera. Resans namn var kontrasternas vietnam och det levde den verkligen upp till! När vi kom från Hanoi till Saigon var det ungefär som att komma från Öst till V ... ästeuropa. Med andra ord stor skillnad i utvecklingen.
Det var en trafik som man tyckte var brutalt vansinnig de första timmarna, men bara efter ett litet tag fick man in någon form av mönster på hur man skulle kryssa sig förbi dessa en miljoner mopeder som susade förbi.

Vi anlände till Saigon den sista December och skulle dagen efter alltså fira nyårsafton. Det var riktigt spännande och man undrade hur det skulle bli! Svaret var GALET! Ojojoj, man tyckte att man hade sett mycket mopeder, men icke! Det visade sig att Vietnameserna firade nyårsafton till hjuls på sin moppe. Det gällde att ta med sig en tjej/kille eller kompis och åka runt runt runt och tuta tuta tuta så mycket som möjligt. Det var totalt urhäftigt och aöverallt fanns det mopeder, inte en centimeter till övers! Ljus och musik överallt.
Chuc munc nam moi! Gott nytt år på Vietnamesiska, verkligen en föreställning av livets teater! En av de allra mest fascinerande nyårsaftnar jag har varit med om!

Läs mer

Resan ägde rum: januari 2007

Vi anländer till Saigons flygplats mitt på dagen den 5 december. Vi känner inte att vi saknar den svenska kylan över huvudtaget. I början känner vi oss som vilsna får, men så snart vi kommit utanför flygplatsen börjar vårt äventyr. Det första vi gör är att åka taxi till ett väldigt fint hotell i Sai ... gon. Den fösta natten hade jag och min sambo Anders bokat en natt på ett lyxhotell. Denna resan till Vietnam skulle vi unna oss det. Vi bodde nära Saigon floden. Det var väldigt mysigt.

Efter några dagar i den myllrande staden bestämde vi oss för att ta bussen ut till cu chi tunnlarna. En dag som vi verkligen inte glömmer. Det var väldigt spännande och intressant, vår guide som var med oss var en stjärna i sin klass. hehe. Han pratade väldigt fort och en massa ointressanta saker emellanåt. hehe. Men trots detta blev detta en dag som vi sent glömmer. Vi klättrade ner i några av de olika tunnelsystemen. Det var intressant. Hur orkade vietnameserna att leva under jorden när vietnam kriget var? helt otroligt alltså. Vilken värme det var i dessa tunnlar. Man kan inte föreställa sig hur det har kunnat vara att leva under marken med ett fungernade samhälle under jord. Det fanns skolor,sjukhus m.m.

Efter ett tags vandring stannade guiden till och berättatde om ett av tunnelsystemen, jag och anders hörde inte allt han sa, men vi kröp ner under jord. Efter några meter kom vi fram, trodde vi. Det var bara början av tunneln. Vi kröp vidare och jag kände hur klaustrofobin kom krypande. Anders kände en fladdermus kittla till på hans huvud, som tur var så sa han inget till mej. Jag ville bara komma fram till tunnelns slut, var vi aldrig där?tänkte jag. Man fick hela tiden ropa till varande som kröp i gången,left,right så att man visste åt vilket håll man skulle krypa. Efter mycket om och men så nådde vi tunnels slut. Vi var helt färdiga. Vilken hetta det var i tunneln. Men vilken upplevelse det var. Om jag fick möjligheten att göra detta igen så skulle jag nog passa. *ler*

Lite senare på turen kom vi fram till en liten dunge, guiden frågade om vi såg något speciellt, nej svarade allihopa. Han sade att vi skulle leta efter gångar ner till tunnlarna. Vi letade och letade men ingen hittade dem. Till slut visade en vietnamesisk guide vart tunnelingången fanns. Nu förstår man varför vietnameserna vann kriget. Den smale 30 åriga killen kröp ner i tunnelingången. alla häpnade, hur kommer han ner i gången? det är juh inte alls stort. Anders försökte och han klarade det, trots att han inte är smal utan han är normalbygd. Där av kommer min rubrik till att passa jättebra. får jag verkligen plats där?

Saigon är verkligen en stad man sent glömmer. Människorna, mopederna, vimmlet.

Jag tipsar alla att om man har chansen att åka till Vietnam så ska man verkligen ta den!
man blir verkligen inte besviken.

Bild 1: Detta fotot är taget på lyxhotellet pool som var på 23 våningen. Den var på taket. Från poolen hade vi utsikt över Saigon floden.

Bild 2: En bild ut över risfälten på vägen mot cu chi tunnlarna.

Bild 3: Där är en av tunnelingångarna till tunnelsystemet. Det var där Anders kröp ned. Nu kanske ni förstår min rubrik? *ler brett*

Bild 4: Ett myllrande Sigon mitt på dagen. En cyklo ser vi närmast. En cykeltaxi.

Läs mer

Resan ägde rum: december 2004

... att flytandes över andras gränser flytta sina egna
”Men här finns ju gott om plats” konstaterar jag glatt och tämligen förvånad när vi med all vår packning i famnen klättrar in i minibussen av inhemskt märke och tvivelaktig kvalisort. Efter att under en veckas resande kämpat med att anpassa krave ... n på komfort till en nivå mer lämpad för Sydostasien, känns det som att transporten från Vietnams huvudstad Ho Chi Minh, med sin pulserande och smått överväldigande frenesi, till Mekongs floddelta ska bli flott. Naivt konstaterat givetvis, 10 minuter senare har betydligt fler äventyrstörstande ryggsäcksresenärer dykt upp, och vi sitter nu tätt, tätt i minibussen, med våra ryggsäckar i knäet.
Så bär det då av, inte alltför långt efter utsatt tid. Två dagar i Vietnamns Mekongdelta väntar oss, och en lång rad utflyktsmål enligt det resepaket vi fastnat för ska i tur och ordning betas av. Det som står på programmet ligger långt ifrån vad man har möjlighet att uppleva där hemma, vilket ju är hela vitsen med denna resa likväl som någon annan! Så när skymningen faller många timmar efter det vi lämnat Ho Chi Minh bakom oss har vi således, efter en lång båtfärd längs mekonfloden och dess natur och många kåkstäder som inte kan lämna någon oberörd, mycket riktigt sinnena fulla med minnesvärda intryck. Sittandes på båtens tak, med blickarna följandes allt som sveper förbi, grubblar vi över kontrasterna mot vårt Svenssonliv därhemma, och meningen med livet.
När vi bärandes vår packning balanserar iland på en provisoriskt utlagd planka är det becksvart omkring oss; ytterligare en tidplan i en lång rad som inte höll. Vi blir alla anvisade att lasta vårt pick och pack på en och samma flakmoped, och blir därpå instruerade att fördela oss på de resterande, uppradade flakmopederna. Jag tror vi sitter 8 personer på vår moped, men jag är inte säker. Det är ju becksvart! Vi far iväg på ett led, och vi försöker utan större framgång att spana efter vår packning som vi motvilligt tvingats skiljas ifrån. Mopederna är trimmade givetvis, hur skulle de annars orka? Själv sitter jag baklänges och dinglar med benen oroväckande nära bakhjulet, och blickar ut i mörkret. Jag tänker att det påminner lite om att åka hölass, fast betydligt mer spännande. Eller farligare, beroende på hur man ser det. Lika mycket som jag häpnas över bristen på säkerhetstänkande, uppskattar jag den frihetskänsla som avsaknaden av det ger.
Vi anländer en stund senare till vad man enligt den måttstock jag försöker anpassa mig till skulle kunna kalla en resort, inbäddad i mörker till synes avsides från övrig bebyggelse. Belysningen i området är till skillnad från de dödsföraktade mosquitomyggorna sparsam. Vi får veta att om vi vill lägga till några få dollar till det blygsamma paketpris vi i förskott betalat, kan vi få AC på rummet. Det känns magstarkt och orätt mot alla de människor som vi under dagens färd sett bo i väldigt enkla hyddor utmed Mekongdeltat, så vi tackar nej. Det blir en fruktansvärd natt, men det känns ändå rätt.
När solen går upp känns det dock som vad det verkligen är; en ny dag. Nattens dåliga sömn glöms snabbt bort och sinnena fylls istället åter igen med omvälvande, nya intryck under den fortsatta färden längs Mekongfloden och de stopp som görs för kulturella upplevelser och ökad inblick i ett Vietnam som handlar om så mycket mer än ett krig.
Framåt eftermiddagen är det så dags att skilja de återvändande utflyktsresenärerna från de våghalsar som nå

Läs mer

Resan ägde rum: juli 2004

Vår underbara resa till Saigon och Phan Thiet startade en söndag i februari 2005. Efter en lång flygresa som först gick från Kastrup till Bangkok och sen vidare från Bangkok till Saigon eller som nu staden heter Ho Chi Minh City var vi äntligen framme efter 22 timmar på resande fot. Vi skulle sta ... nna i Saigon 3 dagar först och den första kvällen skulle vi följa med vår guide till en restaurang och smaka på vietnamesiska rätter som bestod av soppa, grönsaker,fläsk och skaldjur, vi fick en liten sked till soppan och resten skulle vi äta med pinnar men det var inte så lätt så efter en stund fick vi kniv och gaffel. Gick sen ut på en kort promenad genom stadens berömda gator och hotell och avslutade kvällen med var sin drink på 9 våningen på Hotel Saigon,Saigon med en fantastisk utsikt över staden..
Dagen efter skulle vi upp tidigt, skulle på utflykt till Mekongdeltat, först åkte vi buss i 2 timmar sedan åkte vi båt på floden Mekong där fick vi dricka mjölk ur en kokosnöt, efter ca en halvtimme fick vi byta till mindre roddbåtar där 4 personer fick plats + roddföraren den skulle vi åka in i deltat med, det består av nio flodgrenar. Vi gjorde några stopp på floden bla stannade vi och köpte hemlagad godis , jag köpte ett paket som var gjord av choklad och kokos, vi fick också smaka deras honungste´ som bestod av honung, vatten och lime. Färden gick vidare till nästa stopp, där fick vi smaka på många olika exotiska frukter som drakfrukt, papaya, mango, ananas, bananer och några som jag inte vet namnen på. allt var så underbart gott och läskande där ute i deltat. Där var mycket vacker och man fick se hur många människor bodde längs med floden , hemma ca 16.00 På kvällen hade vi bestämt att det skulle bli lite shopping , men vilken trafik, mopeder, mopeder, mopeder och avgaser, människorna som körde hade oftas munskudd på sig och hur gör man för att komma över gatan?? Vår guide sa kvällen innan, har man börjat att gå så stanna inte upp utan fortsätt över gatan. det var inte lätt man är van vid att det finns övergångsställe i varje gathörn här hemma där fanns bara några fåtal. Nu är vi trötta både i benen och i huvudet efter en underbar och händelserik dag.
Klockan 06.00 dagen efter gick vi upp och åt vår fina frukost, idag skulle färden gå till Cu CHI TUNNLARNA, spännande att få se hur det ser ut, tunnlarna grävdes för hand och påbörjades redan 1940, de var väldigt små att komma ner i och det var inte många i vår grupp som kom ner i dom som användes i kriget mot USA, men dom hade grävt ut vissa som dom kallades för turisttunnlar, där nere fick man se hur dom hade levt under jorden. Dom hade byggt upp sjukhus och skolor och bostäder till en hel stad. med massor av tunnlar. Fanns även en utställning där dom visade alla hemska fällor som dom hade använt sig av, oftast låg där högar av termiter eller löv och grenar över hålet så det ej upptäcktes och så ramlade man ner i dem, mycket intressant och lärorik dag.
Dagen efter skulle vi flytta på oss, vi skulle bo ca 12 km utanför staden Phan Thiet i en liten by vid stranden, åkte buss från Saigon och det tog ca5 timmar att komma dit, vilken trafik och väldigt rörigt att komma ut ur Saigon . Vi skulle bo i en bungalow på Blue Ocean Resort och det längtade vi efter, att få ta sig ett dopp i havet och bara koppla av några dagar med sol och bad och ta in alla intryck. Hotellet låg väldigt vackert med fin trädgård ända nere vid stranden. I vår lilla by fanns ca 15 lokal

Läs mer

Resan ägde rum: februari 2005